Stress i människorvårdande yrken

Stressrelaterad ohälsa är vanligare i yrkesgrupper som arbetar i vårdande yrken. 

– Det som behövs är en insikt om vad som utlöser symptomen. Där har såväl arbetsgivare, företagshälsovård och sjukvården ett ansvar, säger  Ann-Sophie Hansson, Uppsala Universitet, som skrivit en avhandling i ämnet.

Ann- Sophie Hansson, medicindoktor inom socialmedicin, undersökte med fokus på personal inom kyrkan och äldreomsorgen, vilka faktorer som påverkar individens hälsa inom de här yrkesgrupperna och vad som kan bidra till stressrelaterad ohälsa.

– Den gemensamma nämnaren mellan yrkesgrupperna är att de är utsatta för den belastning det innebär att jobba intensivt med att stödja människor. Det har visat sig att det är en starkt bidragande orsak till psykisk ohälsa i form av utmattning och utbrändhet.

Samvetsstress vanligt

I studien har det framkommit vilka faktorer som har störst betydelse för om man orkar med. Det handlar delvis om yrkesrelaterade saker, som den psykosociala arbetsmiljön, men lika mycket om hemsituation, socialt stöd, sättet man hanterar påfrestningar på, samt vilken typ av personlighet man har.

– Många av dem som väljer den här typen av yrken gör det därför att de tycker om att hjälpa andra och de upplever att det är en personlig drivkraft. Och det är ju fantastiskt för vi behöver den här typen av person för att samhället ska fungera.

Problemet är att obalansen är för stor mellan de påfrestningar det innebär att vara den givande parten och de resurser man har för att kunna hantera det i sin vardag, enligt Ann-Sophie Hansson. Hon nämner ordet samvetsstress, som hon tycker illustrerar problemet väl.

– Man klarar inte av att leva upp till sina egna krav och kanske inte heller de krav som finns i organisationen. Till slut får man dåligt samvete gentemot sig själv, de man ska hjälpa och arbetsledningen.

Det tycks också vara så att många av dem som drivs av en önskan att ge andra tappar känslan av egenvärde när de upplever att de inte räcker till. Något som kan bero på att det finns en attityd i samhället att man är svag om man inte orkar jämt, tror Ann-Sophie Hansson.

– Många i undersökningen känner att ledningen tror att de orkar hur mycket som helst. Arbetsgivaren behöver förstå att människor har olika gräns för vad de klarar av i olika skeden i livet. Det krävs ett långsiktigt arbete och insikter hos såväl arbetsgivare och medarbetare för att komma åt det här.

Brist på återhämtning

Ett tydligt resultat i avhandlingen är att de som hjälper andra i sitt yrke inte själva får tillräckligt med stöd och återhämning. Det gäller ofta både på jobbet och i privatlivet. Där har arbetsgivaren stora möjligheter att hjälpa sin personal.

– Arbetsgivaren kan skapa en kultur i organisationen som visar att man prioriterar en hälsosam arbets- och livssituation, att det inte är meningen att vi ska överbelasta oss. Även företagshälsovården kan bidra genom att förmedla kunskap om hur kroppen signalerar obalans. Då kan man ta tag i symptomen snabbare.

Ann-Sophie Hansson menar att många av de insatser som görs på arbetsplatser är för allmänt inriktade. 

– Visst är det bra att ha en friskvårdstimme i veckan, men det räcker inte. Man måste ta det mer individuellt och titta på hur de anställdas hela livssituation ser ut.

Samtal hjälper

I äldrevården kan man se att det många gånger handlar just om att den som mår dåligt behöver titta på andra faktorer än yrkeslivet.

– Om en av dina personliga drivkrafter är att hjälpa andra så gäller det inte bara i ditt yrke, utan också i privatlivet. Därför kan inte ansvaret att förändra situationen bara läggas på arbetsgivaren.

Studier visar att de som har varit sjukskrivna länge kan bli hjälpta av samtal kring sin livssituation, speciellt de som själva uppgett att de har en sämre social situation. På Centrum för Stressrelaterad Ohälsa på Uppsala Universitet har man jobbat med 30 långtidssjukskrivna kvinnor, varav några varit hemma så länge som 10 år. Projektet pågick under ett år och syftet var att motivera till återgång till arbete genom insikter om varför de hamnat där de är.

Ingen av deltagarna hade tidigare tittat på helheten eller funderat på hur deras personlighet och livssituation bidragit till ohälsan. I projektet fick de möjlighet att beskriva sin bakgrund, hur det ser ut i deras liv nu och sina styrkor och svagheter. De fick också hjälp med att titta på sambanden mellan hur det har varit tidigare i livet och hur det är nu, samt var de vill komma i framtiden.

– En del av problemen kunde härröras till arbetet, men mycket har handlat om hemsituation och barndom.

Deltagarna fick professionell hjälp och tid att bearbeta sin situation. Resultatet efter ett år visar att 35 procent är tillbaka i arbete eller arbetstränar. I studien ingick också en kontrollgrupp som inte fick det stödet. I den gruppen är det efter ett år en person som arbetstränar på halvtid.

– Man behöver satsa mer resurser på den här typen av stöd både på arbetsplatser och inom sjukvården för att nå resultat. 10 minuter hos läkaren räcker inte. Det är först när man har fått en insikt om vad som utlöst situationen som man kan förändra, säger Ann-Sophie Hansson.