Det räcker att vara en tillräckligt bra förälder

Att bli förälder är något av det mest omtumlande som kan hända en vuxen människa. Och det svåraste. Plötsligt är man ansvarig för en liten människas liv. Och med det kommer den stora frågan mammor och pappor försöker hitta svar på: vad är det att vara en bra förälder?

Våra barn väcker till liv en massa känslor inom oss, men den starkaste är kärlek och viljan att ge. Vi vill ge ALLT detta lilla underbara väsen behöver för att bli lycklig. Frågan är vad detta allt är…

Vi har alla en medfödd förmåga att ta hand om ett barn, men vi har inte en färdig mall för hur man tar hand om barn i det samhälle vi lever i. Det har blivit väldigt komplext att vara människa för i vårt samhälle snurrar det mesta fort. Det ÄR utmanande att vara förälder i en sådan miljö.

Numera finns tonvis med böcker om föräldraskap, bloggar, poddar och föräldrakurser som kan hjälpa oss att reflektera över hur vi vill vara som föräldrar. Det finns forskning och tyckanden, uppmuntran och skrämselpropaganda. Det kan kännas som att det är väldigt lätt att ”göra fel”. Föräldraskapet kan därför, åtminstone periodvis, kännas psykologiskt och känslomässigt stressande.

En av de viktigaste sakerna för att vara en bra förälder är att vara mamma och pappa utifrån det man själv står för. Det kan låta självklart, men det är inte säkert att det är så enkelt. Vi har alla tidigare erfarenheter av föräldraskap som färgar av sig på hur vi själva är som mamma eller pappa. Vi har fått med oss våra egna föräldrars värderingar, attityder och beteenden och de sitter ofta i ”ryggmärgen”. Det vill säga det är sånt vi gör automatiskt och som i alla fall till viss del är omedvetna för oss. Det gör att vi med stor sannolikhet upprepar våra föräldrars föräldraskap – mer än vi tänkt. Det vill säga vi är mot våra barn som vår mamma eller pappa var mot oss, på gott och ont. De flesta har ju både positiva och negativa erfarenheter från barndomen.

”Jag gör INTE som mina föräldrar gjorde” kanske du tänker nu. Och så kan det förstås vara. Många människor bestämmer sig för att inte upprepa gamla mönster från sin ursprungsfamilj. Istället gör de tvärtom. Har ens föräldrar krävt att man ska äta upp maten, ALLTID, behöver ens egna barn ALDRIG äta upp maten. Man går så att säga från den ena änden på skalan till den andra. Och så tänker man att man gör det för att det är det man tycker är bra. Men faktum är att det lika gärna kan vara en så kallad motreaktion. Det innebär att man fortfarande agerar utifrån sina föräldrars värderingar istället för sina egna, man har bara ”vänt på steken”.

Ofta känner man sig nöjd med det, i alla fall tills man börjar märka att det inte var helt bra i den andra änden heller. Då kanske man tänker efter ett extra varv och frigör sig från sina föräldrars värderingar. Då reflekterar man plötsligt inte längre utifrån vad man själv tyckte om som barn eller inte tyckte om, utan snarare utifrån vad man sitt vuxna kloka jag tycker är vettigt. Man kanske kommer fram till att man inte tycker det är okej att ens barn slänger mat varje dag och börjar ställa krav på att barnet ska lägga upp mindre mat och äta upp, för det mesta. Man förklarar att mat är dyrt och att det är viktigt att inte slösa på jordens resurser. Och plötsligt faller den biten på plats. Man vill inte tvinga sitt barn att äta mer än den vill, men man vill samtidigt att det förstår att man behöver vara ansvarsfull. Man har blivit förälder på det sätt man innerst inne vill, inte som en reaktion på ens egen barndom.

Ovanstående exempel är en av tusentals frågor föräldrar behöver ta ställning till, och saken är att man sällan har klara svar på hur man ska vara förälder när barnet föds. Eller rättare sagt, man kanske har en tydligt bild men frågan är om det finns en enda förälder som hållit sig till sina ursprungliga ”principer” under hela sitt barns uppväxt. De flesta inser efter hand att föräldraskapet är en process som innefattar nya ställningstaganden och åsikter ju mer man lär sig, och i takt med att man lär känna sitt barn i dess olika åldrar och hur man själv är som förälder under olika perioder i barnets liv. Man upptäcker sidor hos sig själv som förvånar. En del på ett positivt sätt och andra på ett negativt sätt. Det är så det är att vara människa. Man är i en ständig läroprocess och är man öppen för det är man troligen en alldeles utmärkt förälder. Att vara mamma och pappa är inte att vara allvetande. Det är att försöka ge sitt barn vad det behöver, om och om igen, och samtidigt vara tillräcklig för sig själv.

Den allra bästa föräldern är antagligen den förälder som kan omfamna sin mänsklighet och visa sitt barn vad det är att vara människa. Man är aldrig färdigt, man har inte alltid säkra svar, man kommer på nya saker, man ombestämmer sig, man är knäpp i huvudet då och då, man gör fel och man får säga förlåt och hitta nya sätt att agera på.

Resan mot att ge sitt barn ALLT mynnar oftast ut i att man gett tillräckligt. Och det är troligen gott nog för ditt barn. Hoppas att du kan känna dig nöjd med det också. För det finns inget facit för hur man är en bra förälder, och ingen ”perfekt” mamma och pappa. Det kan vara skönt att veta.