Anknytning – en trestegsdans

Att anknyta till varandra är en viktig del av en kärleksrelation. Hur vi anknyter som vuxna beror på hur vi blivit mottagna och behandlade av viktiga människor under vår uppväxt. Att förstå anknytningens bakgrund, och hur det naturligt pågår en ständig rörelse av närmande och avståndstagande i en vuxen relation kan bidra till att skapa såväl tryggare individer i relationen som tryggare partnerskap.  

Har du någon gång varit förälskad och känt att det är som om något ”drar dig mot den du är förälskad i” ? Du bara måste höra av dig eller ses – NU! Eller så är det precis tvärtom: du skärmar dig så mycket du kan från objektet för din förälskelse, så att den andra kanske uppfattar dig som helt ointresserad. Eller så är du helt kollrig i tankarna och vet vare sig ut eller in: ska du höra av dig, eller inte höra av dig? Alla dessa olika beskrivningar är exempel som visar att din vilja att anknyta har väckts till liv. Den delen av din hjärna som har i uppgift att hjälpa dig att anknyta vill i detta läge inget hellre än att få dig att stå i kontakt med objektet för din förälskelse. Hur det känns för dig när det primala behovet väcks till liv beror på dina tidigare relationserfarenheter. Man brukar prata om olika anknytningsmönster:

• Trygg anknytning
• Otrygg anknytning som är uppdelad i tre underkategorier: ambivalent, undvikande och desorganiserad. 

För att bättre förstå varför vi utvecklar olika anknytningsmönster behöver vi backa bandet till livets början. När ett människobarn föds är det helt hjälplöst och behöver föräldrar (eller annan vårdnadshavare) som bär, matar och så vidare. Ett litet barn som lämnas ensam, utan den hjälpen, skulle snabbt dö. 

När vi blir lite äldre behöver vi fortfarande vuxnas hjälp för att fungera optimalt. Det handlar inte bara om fysiska behov, utan också emotionella och mentala. Ett människobarn har en lång uppväxtperiod och det är mycket som ska utvecklas i våra hjärnor innan vi kan anses vara mogna nog att ta hand om oss själva på ett bra sätt. Under hela uppväxten, uppemot cirka 18 år, är tanken att vi ska ha en självklar möjlighet att stå i kontakt med vuxna som är trygga för oss och hjälper oss när det behövs. 

De barn som har haft det så utvecklar det som kallas trygg anknytning, vilket kortfattat innebär att man har en tillit till att det går att utveckla givande relationer med andra, att man känner sig trygg i närhet till andra och att man har en positiv syn på sig själv. uttryckt innebär en hög förmåga att känna tillit både till sig själv och andra och att me ge sin in i ett relaterande till andra. En vuxen med trygg anknytning har å ena sidan lätt att lita på andra, men är å andra sidan inte blint naiva och tror gott om alla. De har en balans mellan nyfikenhet på nya människor och ett värnande om sig själva. Det innebär att de under dejting, eller i en ny relation, å ena sidan känner sig bekväma med att närma sig sitt ”kärleksobjekt”, men å andra sidan också har någon form av beredskap för om personen inte visar sig värdig att gå vidare med. De kan med andra ord, när det behövs, tacka nej till fler dejter eller avsluta en färsk relation utan allt för mycket svårigheter. 

Det innebär att vi känner tillit till att vi har någon som finns där för oss, vi litar på att vi kan vända oss till den eller dem personerna och att de kommer att ta emot oss på ett sätt som känns bra för oss om vi behöver dem. Att bli mottagen är danssteg 1 i anknytningsdansen. När hjärnan registrera att vi får kontakt och att den kontakten är trygg slappnar vi av och känner oss trygga. 

Men det är ju så att även människor som av olika skäl inte lämpade att ta hand om barn blir föräldrar. Och när deras barn söker kontakt då de är oroliga, stressade eller behöver hjälp med något då uppstår inte samma trygga kontakt som ovan. Det kan vara så att kontakten utebliver, eller så blir den obehaglig på ett mer direkt sätt. Föräldern kanske avvisar med ord eller fysisk handling, går därifrån eller gör något annat som gör att barnet blir utan den kontakt hen kom för att få. skriker, eller till och med slår barnet  även deras barn behöver kontakt. 

Men, det ju så att även barn som inte har trygga och inkännande föräldrar behöver kontakt. Och därför är det så att hur trasiga föräldrar/dysfunktionella förälder man än har haft har man som barn inte kunnat låta bli att försöka anknyta till dem. Att anknyta är som ett inre driv, som inte går att stänga av hux flux, bara för att man inte blir väl behandlad. 

– xxx