Från ordergivning till utforskande samtal

Från ordergivning till dialog 

Kommunikation i arbetslivet har betytt olika saker under olika tidsperioder. Fram till 70-talet var chefen en bra kommunikatör om han eller hon gay order på ett tydligt sätt. Nu är det självklart chefer och medarbetare ska ha en dialog. Båda parter har rätt att uttrycka sina åsikter men är också skyldiga att lyssna på varandra. 

Fram till och med 60-talet organiserades arbetet framför allt för att uppnå kontroll av arbetstagarna. Kommunikation var ett maktmedel för arbetsgivarna eller syftade till att transportera information, inget annat. Att arbetstagarna skulle uttrycka sin åsikt var det inte tal om. 

– Människor var fostrade att göra som de var tillsagda, förklarar Peter Hård af Segerstad, medie- och kommunikationsforskare på Uppsala Universitet. 

När arbetsgivarna inte nådde det resultat de ville med sin information fokuserade de på att formulera sig tydligare eller att skaffa en bättre struktur på kanalerna ut till medarbetarna. Om innehållet var värt att lyssna på eller inte tänkte man inte på. 

Att få tala mänsklig rättighet
Att kommunikation inte bara ska ske på arbetsgivarens villkor började uppmärksammas i början av 70-talet. I takt med att samhället demokratiserades i allt högre grad och att den allmänna bildningen ökade blev människor allt mindre villiga att ställa upp på ren ordergivning, menar Peter Hård af Segerstad.

Förr var chefens ord lag Tvåvägskommunikation var inte att tänka på. 

– De flesta började förstå att det krävs två parter för en fungerande kommunikation. 

Monica Bjerlöv på Arbetslivsinstitutet berättar att kommunikation under 80-talet började framställas som en mänsklig rättighet.

– Människor skulle ha rätt att uttrycka sina åsikter. Och arbetsgivarna förstod att arbetskraften hade både händer och huvud.

Större öppenhet var en trend i samhället och arbetsplatsen skulle vara en av arenorna.

Stressad dialog

Monica Bjerlöv kallar 70- och 80-talet för den demokratiska eran. Decenniet efter trädde vi in i den ekonomiska eran då trenden var magra organisationer. Kommunikation var fortfarande en viktig fråga på dagordningen, men av en annan anledning än tidigare.

– Nu ansågs det vara ett instrument som skulle bidra till kostnadseffektivitet, säger Monica Bjerlöv. 

Det talades mycket om samtal och reflektion. Men Monica Bjerlöv tycker att det gick stick i stäv med 90 talets stressiga arbetsliv.

– Tidigt 90-tal blev dialog ett mantra som gud och alla människor använde sig av. Alla sa att vi måste ha en levande dialog med varandra, men inte en kotte visste vad man menade.
Att det inte fanns någon tid till samtal om förhållandena på arbetet ledde till att talet om dialog mest blev tomt prat, säger Monica Bjerlöv. 

Det ledde till tillitsproblem gentemot arbetsgivaren och chefer och vilket kan vara en bidragande faktor till den ökade ohälsan på jobbet. 

Lika viktigt att lyssna
Idag är dialog fortfarande ett honnörsord,, menar Monica Bjerlöv. 

– Skillnaden mot tidigare är att det vuxit fram en medvetenhet om att det inte bara handlar om allas rätt att uttrycka sin åsikt, utan lika mycket om att bli lyssnad på, oavsett vem man är. 

Monica Bjerlöv tycker att man är på rätt väg och hennes förhoppning är att arbetsgivare satsar på att få med de anställda i dialog om verksamheten där de jobbar.

– Framför allt bör man satsa på chefsutbildningar för att lyckas i framtiden. Omoget ledarskap har varit en anledning till att man inte lyckats tidigare. Ledare har alldeles för dålig medvetenhet om kommunikationens betydelse, säger Monica Bjerlöv.