Kärlekens kemi

Kärlek kan delas in i tre olika stadier; lust, förälskelse och tillgivenhet. Alla dessa stadier är förknippade med olika hormoner och signalsubstanser i vår kropp. Att förstå de här olika stadierna, och hur de påverkar vårt mående och hur vi relaterar kan vara till stor hjälp för att bryta negativa mönster kopplat till hur man agerar i kärleksrelationer.

Det första stadiet lust är helt enkelt sexuell attraktion för någon. Lusten styrs i hög grad av hormonerna testosteron och östrogen, hormoner som både kvinnor och män har.

Förälskelse är mer komplicerat.  Man kan kortfattat beskriva förälskelse som en total fokusering på en enda person. Fler kroppshormoner och substanser är involverade i förälskelsefasen än under lustfasen. 

För att vi ska må bra psykiskt krävs att signalsubstanserna dopamin, noradrenalin och serotonin, är i balans. Tillsammans fungerar de som en ”volymkontroll” för våra känslor och dessutom styr de bland annat sömn, blodtryck, kroppstemperatur och aptit. Vid en förälskelse rubbas balansen i kroppen eftersom serotoninet rasar, medan noradrenalinet och dopaminet skjuter i höjden.

När vi träffar den vi är förälskade i slår hjärtat kraftigt, vi får handsvett och vi rodnar. Dessa reaktioner beror på noradrenalinet. Samtidigt gör de förändrade nivåerna av dopamin och serotonin att vår aptit och vårt sömnbehov minskar. Vi blir helt fokuserade på att vara med varandra och vi känner en oerhört lycka när vi är det.  

Känslan av lycka hänger ihop med dopaminet. Det är en signalsubstans som påverkar hjärnans belöningssystem. Hög dopaminutsöndring upplever vi som lycka. I själva verket kan man likna dopaminet med en drog, vilket blir rätt tydligt när man betänker att en del människor tycks bli beroende av att vara förälskade. Dessa personer verkar aldrig kunna slå sig till ro, utan hoppar efter en tids relation till nästa partner, och sen nästa, och nästa och så vidare. Förälskelse varar nämligen inte förevigt. Signalsubstanserna återgår till det normala efter en viss tid, cirka ett till två år in i en relation.    

När det händer börjar vi upptäcka brister hos vår partner, som tidigare dolts i ett töcken av dopamin och noradrenalin. Det finns dock hopp, för samtidigt som dopaminet minskar ökar nivåerna av andra substanser, som oxytocin. Oxytocin är ett ämne som produceras i hypotalamus och utsöndras från hypofysen. Det frigörs i livmodern vid förlossning och även vid orgasm. För de flesta däggdjur verkar oxytocinets viktigaste funktion vara att knyta an mamma och barn, men hos ett fåtal arter, människan inkluderad, har systemet utvecklats en smula. 

Forskare har kunnat visa att oxytocin hjälper våra muskler att slappna av, och dessutom främjar psykologiska och emotionella mekanismer som hjälper oss att bättre sammankoppla oss med oss själva. Samtidigt bidrar oxytocin till att vi känner kärlek och vänskap gentemot andra. Att kramas är till exempel ett bra sätt att öka nivåerna och i en långvarig relation bidrar oxytocinet till att skapa en känsla av tillgivenhet. Att ofta röra vid varandra i vardagen, kramas och sova nära har därför potential att hålla liv vid kärleken i en längre relation. 

Även när relationen har gått lite i stå kan närhet hjälpa till att väcka upp kärlekskänslorna igen. Att vara lite modig och närma sig sin partner oftare, rent fysiskt, med bara en vänlig smekning över armen, eller öppna upp famnen när hen minst av allt väntar sig det kan väcka en sömnig kärlek.

Här kan du läsa mer ingående om kärlekens kemi